Har svansat runt i detta hela dagen och känt mig sådär lagom fin. Sådär som man får ibland. Har dansat, har varit på topp, har varit så jäkla bra och tänkt pepp pepp pepp. Det är imorgon en ynka liten vecka tills jag sitter på bussen till Frankrike och har the time of my life! Tysken ska alltså inte dit och fast att det faktiskt värker lite i hjärtat av den tanken så är det nog väldigt bra så. För mig. Och jag socialisera mig och ha så förbannat kul! För det är så jag är, det är så jag har det, förbannat kul alltså!
Och mitt i veckan när livet var i en liten dal, i typ Österrike så ni fattar dess toppar sedan, så skedde detta. Jag klippte av sisådär ganska mycket av mitt hår och färgade det. "Chokladbrunt" sa hon och när det kom ut svart kände jag för att skrika, för att skolka, för att kurra ner mig i sängen och liksom inte komma upp igen men jag höll ihop. Inga mascaraklädda tårar fick rinna nerför mina kinder och med bestämda steg gick jag också till skolan. Och åh, älskade älskade älskade människor vad jag älskar er! Aldrig tidigare har jag fått så många komplimanger!! Så någonstans där, i bekräftelsens spegel, började jag gilla min nya frisyr och idag har det bara varit såhär. Lite tjocka ögonbryn, lite färgade läppar, lite morgonrufsigt hår och en jävla massa pepp och fan vad bra jag är - bilder. Självförtroendet är ganska fint ändå så jag känner att trots det lilla pirret i magen så bryr jag mig inte så mycket. Inte så mycket om vad han tycker. För jag känner att jag vill inget ångra så om jag inte vågar chansa så sker inget heller. Så jag har bestämt mig: jag ska fråga ut honom på dejt! Jag är lite intresserad och ute efter det där adrenalinet. Så om ett möte med en människa jag ändå vill lära känna kan ge mig det; go for it! Tack frisyren och all jävligt bra musik som peppar så hårt till frankrikeresor och att våga, våga med snygga killar!
