blogg av lisa.

Allt känns så jäkla olustigt på något vis. Jag är gladast på jorden men samtidigt så himla nedstämd. Allt är bra och det pirrar lite, samtidigt, flackande ögon och molnande värk i magen. Kanske för att en är i denna ständiga vad känner han - fasen. Ringer för att väcka en, han vill bara höra min röst och jag blir så himla glad. Men mellan att vi pratar, vilket är nästintill varje dag, så liksom vågar jag inte vara sådär borttumlad bland lyckokänslor som jag vill. Rädd att förstöra och att allt bara blir fel. När jag verkligen funnit någon en kan prata med om allt, som förstår, som en kan skratta och gråta med. Ska en då bara riskera allt? Och hur ska han då kunna känna samma och en ska vara så säker på det innan det blir till något mer? 

 

<><><>

 

Det var månader sedan jag skrev detta nu men det har fint legat och väntat bland utkast och eftersom att de känslor som en gång fanns är sedan länge borta gör det mig ingenting att nu publicera det. Så här är det nu, ett inlägg om kärlek som en gång var.