tusen varv runt men ändå mot min hud
Det var fredag och hon knackade på dörren. Klocka i handen och mot fyra tjugor och två tior var den min. Världen i ett ur. På något märkligt vis gör detta materiella ting mig...trygg. Som en garanti att jag inte ska glömma de resor jag gjort. Som ett löfte att jag kommer se de platser jag aldrig tidigare trodde fanns. Och så bär jag det alltid med mig. Runt min handled och med hela världen i min hand.