Och jag har skrattat så mycket. Fnittrat tyst bland andra och blommande högt för mig själv. Tvärt om också såklart. Men vad jag har skrattat.
Och mitt i alla leenden började vi prata, flirta, se. I flera timmar stod vi där, liksom talade om allt.
Som sköra fjärilsvingar vidrörde du min öronsnibb. Och fast jag inte alls kände dig så kände jag dig helt. Trots att jag glömde mycket annat så glömde jag ej det. Det var fint - ögonblicket - hela du.
Dagar går och jag minns. Cigarettrök och dåliga lungor. Förlåt, jag var dum men du ler, får mig att minnas varför jag skrattar så mycket. Och vi fortsätter, får varandra att fnittra, sådär som man gör ibland. Utan vidare eftertanke och vi har en plats i varandras liv. Ska träffas i veckan och skickar vackra bilder. Och det var det. Ett glas berusad som fan och lite fina ögon, tack!
