blogg av lisa.

Och så var det detta med den där tysken... Jag träffade honom för ungefär ett år sedan på ett kloster i frankrike och han var en sån där människa som jag bara ville ha kontakt med men som jag tycker verkar vara alldeles för cool. Men vi började snacka iallafall. Och klickade. Efter att jag kom hem, dröjde det någon månad innan vi fick kontakt igen men då blev det väldigt intensivt. Dock bor vi ju i två olika länder så det blev tal om att jag skulle åka och hälsa på honom, vilket aldrig blev av. Men vi hördes av sisådär varje dag, hela tiden, utmanande och skämtsamt. Det blev ett vi i allt det som egentligen inte kunde vara. Och det var fint, det var det verkligen. Någonstans, någongång, gick juni in i juli och det som påbörjades avslutades och det som var vi blev ett han och ett jag. Ett ditt och ett mitt. Typ så. Och månaderna fortsatte gå, löven började gulna och ett oktober kom på besök. Likaväl låg ett sms i inkorgen och väntade på att öppnas. I miss u, och jag föll tillbaka igen. Gråtande, skrattande, saknande. Vi började om och endast ett par veckor senare förstod vi att nej, det går inte riktigt till såhär. Hejdå, adjö, barfotafötter vågar ta på sig fårskinnstofflor och så lämnade han igen. Rullar på, har skitkul och så står vi här. Ett år senare och jag sitter på mitt smutsiga golv med huvudet mellan knäna, försöker andas. Har den bästa perioden i livet och skrattar så himla mycket. Men saknas, saknar så oerhört. Och ett medelande bort är han min igen, för en stund, en konversation lång är han min. Igen. Och han är det några dagar, kallar mig fin, kallar mig saker som bara han gjort, kallar mig hans. Men som alltid har det ett slut. Och även om det inte är definitivt så handlar det om att bestämma sig. Våga byta ut fårskinnstofflor mot riktiga jävla kängor. Våga gå vidare!